Det här med att vara Au pair och flytta till ett nytt främmande land, till en helt ny familj, helt ensam är något som jag tänkte att jag vill uttrycka mig lite om.
Många tänker säkert när dom hör talas som själva jobbet Au pair att oj wow men gud vad häftigt, kul och lätt jobb, det är ju som att vara borta på semester i ett helt år och bara ha det underbart jämt. Gud vilket enkelt sätt att bara få fly det verkliga livet för ett tag och slippa jobba och slita på ett skitjobb som många ungdomar måste ta efter studenten för att kunna klara sig, men att man på det här sättet slipper allt vad sådant heter. Er vill jag bara skratta i ansiktet och peka fulfinger till.
Okej jag vill inte undvika det faktum att mina tankar angående det här jobbet just gick i banorna "gud vad underbart att jag kan få börja om mitt liv för ett tag, göra vad jag vill och skita fullständigt i allt och alla som stört mig". Så nej jag vill inte ljuga och smutskasta någon, för jag var också en såndär naiv liten tös som kände att livet var helt jävla underbart, dagen som jag hade allt redo inför resan och hade flygbiljetterna i handen. Det kändes som att jag hade hela jäkla världen framför mina fötter och att jag var världens starkaste powerwoman. Men idag vill jag äta upp dom orden och tankarna som jag sa och hade angående min resa.
För att sen ta och packa ihop sitt liv ner i ett par resväskor för ett år framöver, säga hejdå till alla människor som någonsin funnits runt omkring mig för att det nu kommer vara tusentals mil emellan våra relationer, sätta mig på ett plan och ta med mig allt bagage, alla känslor och tankar, för att sen bara direkt flytta in i en helt ny familj som jag aldrig någonsin träffat i hela mitt liv, ja det är förmodligen det svåraste jag någonsin har och kommer få uppleva i hela mitt liv, på sätt och vis.
Att komma hit till Nya Zeeland, 17 477 km hemifrån var en skräckblandad förtjusning men har absolut varit jobbigare än väntat. Livet har inte varit underbart varje minut, jag måste nog säga att det varit mer negativa känslor kring hela mitt liv här än positiva. Varför? Jo för att enda sen jag kom hit så har jag fått gå igenom och rannsakat varenda centimeter av mig själv, och fått känna och försökt kämpa med varje liten tanke som kommit till ytan. För jag har fått inse att den enda människan som kommer kunna göra det här äventyret fantastiskt, är jag själv. Jag har ingen annan här som kommer kunna hjälpa mig upp på rätt bana och få mig att kasta mig ut i allt det där som är fantastiskt, förskräckligt och underbart i livet.
Det är ofta som jag har tvivlat på mig själv och vad jag är för person. Är jag stark nog för att vara här? Är jag bra nog att kunna ta hand om två barn som jag, när man tänker efter knappt känner alls? Är jag verkligen den där starka powerwoman som jag trott att jag är när jag bestämde mig för att göra detta?
Det är extremt mycket sådana tankar som jag har fått slagits med varje dag, men främst av allt så inser jag, när jag sitter här vid köksbordet och springer omkring och städar i huset precis som en liten hemmafru, att ja jag är fan bra jävla powerful som tagit mig igenom dessa 3 veckor som varit och att jag definitivt kommer klara de 11 månader och 6 dagar som är kvar!
Okej nej jag har märkt att jag verkligen inte har den barnerfarenheten som jag trodde att jag hade, när jag försöker lösa de problemen som ibland uppstår när jag tar hand om barnen. Och jag kommer omöjligt att vara en perfekt person varje minut för dom eller ens komma i närheten av den respekt, kärlek och uppskattning som de har för sina föräldrar. Nej jag har insett att jag aldrig kommer kunna fylla alla tomrum för dom som jag så gärna vill och kanske trodde att jag kunde.
Men det jag definitivt kommer att göra under mitt år här är att ge det allra bästa som jag kan och har till dessa två underbara ungar, som på så himla kort tid har fått en otroligt stor plats i mitt hjärta. För att inte tala om mina underbara värdföräldrar som jag för evigt kommer vara tacksam till för att dom låter mig bo här och uppleva allt detta som jag gör.
Jag har insett att jag nog inte kommer kunna pricka av allt som jag vill göra här, för att min lista helt enkelt är alldeles för lång. Men bara jag får göra mina topp 10 saker som jag på riktigt känner att jag vill och måste klara av medan jag är här, med underbara nyfunna vänner som jag lärt känna, så kommer jag vara mer än nöjd när jag ser tillbaka på hur mitt år sen varit, i Augusti 2015.
Kort och gott, det här är det jobbigaste och förmodligen bästa som jag någonsin kunnat ge till mig själv. Jag har lärt mig så ofantligt mycket om mig som individ och andra människor bara under den korta tiden som jag har varit här, och jag vågar inte ens tänka på hur jag kommer vara och tänka som person när jag återvänder hem till Sverige. Men jag kommer aldrig någonsin sluta vara stolt över att jag befinner mig här på andra sidan jordklotet och utkämpar och vinner strider mellan mig själv, barnen eller andra problem som dyker upp. Att dessutom tampas med hemlängtan som kommer stundtals har bara fått mig att inse värdet av alla mina älskade människor som befinner sig hemma i vässan eller runt omkring ute i världen.
Jag älskar att vara här samtidigt som jag är livrädd att återvända hem när min tid är slut. Jag vill inte återgå till hur jag eller mitt liv var. För så som jag känner mig nu vill jag föralltid känna och vara, för nu för första gången kan jag på riktigt uttrycka och känna att jag är lycklig. Men sen om det beror på att en ny självkänsla börjar ta form inom mig eller det faktum att jag dansar runt till Veronica Maggio, i ett tomt hus och äter vit choklad kan jag dock inte svara på haha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar