18 augusti

Helt sjukt att jag nu kan skriva ut det och har allting klart men ja nu är datum och allting bestämt. Så kl 13.55 den 18 augusti lyfter planet från Arlanda och så kommer jag att flytta till Nya Zeeland för att bo hos en familj i Wellington i 1 år!!!!!!!!!

Påvägen under min resa kommer jag dessutom att spendera en natt på hotell i Dubai, det känns rätt nice, slipper liksom byta flyg så mycket så det känns superskönt + att jag då kommer vara lite mer utvilad än om jag skulle varit på resande fot konstant i över 30 timmar. Sen är det en förberedelsekurs i Auckland på 2 dagar som vi också spenderar på hotell innan vi får komma till våra nya hem.

Hur som helst så har jag nu iallafall betalat kursavgiften till STS på 21 900 kr som då täcker allting som jag kan tänkas behöva för att ta mig till, leva och hem från mitt äventyr. Sen har jag ansökt visum som gick på runt 1000 kr och anmält mig till en tour i Auckland som är under förberedelsekursen. Så ja det har gått åt j.ä.v.l.i.g.t mycket pengar idag, men med tanke på vad det är jag kommer få göra för den summan så är varenda krona så jävla värt det! Det enda jag ska göra nu är att vänta på visumdokumentet och ansöka om internationellt körkort, sen är allting, precis allting klart!!

Vet liksom inte riktigt hur jag ska uttycka mig i ord över allt det här mer än att jag nog aldrig varit så taggad, nervös, lycklig, förvirrad och full av känslor. När jag hör mig själv och andra prata om att jag ska åka iväg så känns det som att det handlar om någon annan som ska lämna, inte jag själv. För det är så stort för lilla mig att jag inte kan greppa det riktigt alltså. Det känns bara så jävla sinnesjukt och fruktansvärt galet att jag tror att hela min kropp lever i förnekelse och kommer fortsätta göra det fram till några dagar innan resan börjar.

Nu finns det fan ingen återvändo på det här....

Känner typ den här lyckan gånger 1000

FAMILJ

Okej det gick jävligt fort det här, men ja som rubriken lyder så har jag nu fått min VÄRDFAMILJ!

Det är ca sjukaste någonsin och jag höll på att tappa hakan när jag fick mail inatt, endast några timmar efter skypedaten med familjen. Att sen få läsa att dom undrar om jag vill dela ett år tillsammans med dom för att dom tyckte om mig så mycket kändes helt ofattbart.

Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera, må eller förstå vad som har hänt det senaste dygnet, men någonting måste jag gjort rätt, för nu har jag en familj på andra sidan jordklotet som jag kommer att få bo hos och dela ett liv med i ett år.

Ja det är första familjen jag pratat med och visst det finns 22 andra som också söker au pair i perioden då jag vill åka. Men när jag pratade med föräldrarna i min nyblivande familj så bara kände jag att det var så jävla rätt. Vi hade så himla lätt för att kommunicera med varandra, jag kände mig så otroligt lugn och trygg och på sättet dom var och beskrev hur deras liv är och hur de är som människor så vet jag att vi kommer få ett fantastiskt år tillsammans. Jag kände verkligen hur vi klickade under vårt samtal och när vi avslutat det så bara visste jag och kände i hela kroppen att det är dom jag vill ha.

Och att nu ha fått reda på att dom känner likadant för mig är bara så knäppt, jag kan inte förklara mina känslor med ord ens, så bra känns det. Nu ska vi bara klura ut ett bra datum då jag kan komma till dom för att börja mitt år och jag har en känsla av att det kommer bli tidigare än vad jag tänkt mig, men så som det känns nu så har jag nog ingenting emot det.

Kan fortfarande inte förstå vad som hänt och jag kommer nog inte kunna smälta det här på ett bra tag!

Skype

Alltså tror jag inte varit så nervös någon gång förut som jag varit de här dagarna och speciellt imorse då det var dags, jag skypade med min första familj. 

När man tänker på det känns det bara så himla knäppt, att jag faktiskt pratat med folk på andra sidan jordklotet för att försöka övertyga dom om att jag är rätt person att välja. Det kändes bara så sjukt och jag fick lite panik när det var tio minuter kvar innan skypedaten skulle starta och pappan i familjen skickade vänförfrågan på skype. Då kände jag mest bara vad i helvete har jag gett mig in på...

Vår träff ute i cyberrymden skulle starta 8PM deras tid och 10AM min tid och prick klockan 10 så ringer dom upp mig och vi ska "träffas" för första gången. Nu i efterhand så inser jag att det var väldigt onödigt att vara så nervös som var jag för dom var så jäkla trevliga, lätta och öppna att prata med och vårt samtal flöt på jättebra i 40 min. Jag gillar dom skarpt och vi ska höras i veckan hur det blir, för dom skulle prata med nån till tjej också innan dom bestämmer sig.

Så det enda jag kan göra nu är att hålla alla tummar och tår jag har för att dom ska vilja dela ett år med mig, för det vill jag definitivt göra med dom!

Första familjen

Det har hänt!!

Härom natten så hörde min första familj av sig. Kan inte förstå det, så började gråta en skvätt över att de faktiskt var intresserade av mig! Det är en familj som bor i huvudstaden Wellington med två barn. Allt som de skrivit lät hur bra som helst och de har haft au pairer tidigare, så jag är väldigt intresserad av dom! Har därför mailat med mamman i familjen och väntar på svar angående skypedatum.

Nu känns det VERKLIGEN på riktigt, jag har kontakt med en familj på andra sidan jordklotet liksom. Får en glädje/skräck/sorg klump i magen bara jag tänker på det. Trodde inte att det här skulle ske men jag är ju faktiskt mitt uppe i att söka efter den familj som jag kommer att leva med i ett år från och med i höst. Känner bara hjälp vad har jag gett mig in på just nu, men vafan det är nog bra att vara lite rädd. Om jag inte kastar mig ut i världen och åker nu så kommer jag ju aldrig göra det.

Matchning

Aaaaahhhh jag kan verkligen inte förstå att det här är sant men nu ligger jag ute för matchning!

Min hälsoundersökning är gjord och idag kom mitt polisutdrag så att allt är komplett. Nu är det upp till familjerna att höra av sig till mig ifall jag verkar vara intressant. Så det är liksom 100 saker som snurrar runt i mitt huvud just nu! Är min profil bra nog, har jag fått med allt jag vill berätta om mig själv, duger jag att ens vara au pair osv. Men det är som sagt upp till de 15 familjer som vill anställa en sån som mig att avgöra hur allt blir, det enda jag kan göra är att vänta....

 Jag har även fått reda på att organisationen jag åker med ringde upp mina referenser förra veckan för att checka av att det dom skrivit om mig stämmer och för att få reda på lite mer om mig som barnvakt och person. Det var något jag inte trodde skulle hända så jag är lite chockad över det hela, men mina referenser är ju världens bästa så dom sa bara snälla saker (vad dom sagt till mig iallafall haha)

Ja nej men nu kan jag bara hålla tummarna för att allt arbete jag lagt ner så mycket tid på ska löna sig, hör en familj av sig kan jag liksom fortsätta skriva här!