Far away from home

Idag kom hemlängtan som en bomb, en bomb som jag har försökt undvika så mycket som möjligt genom att försöka att inte tänka och bara njuta och uppleva allt jag har runt omkring mig. Men det gick inte att stoppa tankarna idag, känslorna bara överrumplade mig...

Att ha hemlängtan är ju självklart inte alls roligt, speciellt inte när man går omkring på stan och bara känner hur man har gråten i halsen och vill vända sig till någon för att prata, få stöd eller bara en kram, och sen så bara inser man att man inte har någon människa alls till hands att vända sig mot. Jag gick omkring där ensam och kände mig så fruktstansvärt liten, som ett barn som är totalt vilse. Och överallt såg jag bara nya människor, gator, affärer och inte en endaste liten trygg punkt där jag visste att jo men här känner jag igen mig, nu har jag kontroll.

Jag bara kände att kanske har jag tagit mig vatten över huvudet den här gången när jag bestämde mig för att flytta till andra sidan jordklotet, till en ny familj, i ett års tid helt jävla ensam. Var det så jävla bra att bara släppa allt jag har där hemma för att åka iväg?

Just nu saknar jag en kram som bara min älskade mamma kan ge mig, en kram som får en att känna sig trygg, omhändertagen och älskad av. Jag saknar min allra bästa vän och storebror som får mig att må så bra genom att bara finnas vid min sida, min pappa och lillasyster, resterande släkt och självklart alla mina älskade vänner som alltid finns hos mig när jag behöver dom. Jag saknar alla människor som har varit min vardag i åratal och det enda jag vill är någon av er ska vara här och kunna dela allting som händer här med mig. Förlåt för att jag har tagit er alla för givet och bara stack för att jag var uttråkad på livet, jag älskar er alla och ni är mitt hem och mitt liv som jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att vara utan!

Det är sjukt hur mycket man tar för givet när man är hemma i Västerås och går omkring och gnäller över hur tråkigt livet är och att man vill ha förändring och byte av umgängeskrets osv. Ingenting duger och allt är bara grått och trist. Men tro mig när jag säger att grått och trist i lilla vässan verkligen inte är något att klaga över, för ni har allting ni behöver precis där ni är, bara ni inser det själva. Otroligt drygt att jag ska behöva inse det tusentals mil hemifrån men kanske var det här något jag behövde göra för att sluta vara någon som tar allt och alla för givet...

Men trots att det är jobbigt just nu, just idag och säkert kommer fortsätta vara det ett tag till, så är jag så otroligt jäkla stolt över mig själv att jag gör den här resan. För jag har aldrig i hela mitt liv rest ensam, bott hemifrån, varit hemifrån mer än 1 vecka eller klarat mig på egen hand som jag gör nu. Men ändå så känner jag i hela min kropp att det här är något som jag vill och kommer klara av trots att jag är ensam och ledsen på andra sidan jordklotet. Så oroa er inte, ni kommer inte få återse mig på ett långt tag, för jag ska stanna här och leva loppan och göra saker bara för min egen skull!

Nu ska jag sluta böla och vara blödig och bita ihop, för jag vet att jag har det underbart här med familjen jag bor hos, ett fantastiskt land att utforska och en massa nya människor att lära känna.

Jag saknar er där hemma så mycket så att det gör ont men lovar att jag ska göra det allra bäst möjliga av mitt år här borta på andra sidan jorden!

Massa kärlek <3