Ibland så sitter jag och tänker på varför jag ens bestämde mig för att åka iväg så långt man bara kan komma, till Nya Zeeland på andra sidan jorden, i ett års tid.
Ska jag vara ärlig så vet jag nog inte den riktiga bakomliggande anledningen egentligen, men nånstans så tror jag att jag kände att jag bara behövde få fly iväg ifrån allt.
På sätt och vis var det nog en massa småsaker som händer i ens liv som tillslut bara fick mig att inse att jag behöver ta mig ut på djupt vatten för att kunna hitta tillbaks till land igen. Sista året i skolan var otroligt jobbigt och stressande, har nog aldrig upplevt så mycket ångest inför prestation och skolarbeten som då. Det kändes som att hela ens kommande liv skulle totalförstöras om man inte lyckades prestera 110% för att bli godkänd (och helst mer än det) så att man om man ville, kunde göra nått bra efter studenten, som att kanske plugga vidare.
Men jäklar vad fel det är nu när man tänker tillbaka på det. Har nog aldrig sett så många av mina vänner runt omkring mig och mig själv, må så dåligt och varit så stressade och fysiskt/psykiskt trötta som under första halvåret av 2014. Alla gav allt, för att vadå, bli totalt utbrända och vettskrämda av tanken att ens sätta sin fot i skolan igen, för att det enda man gör är att må dåligt av det?
Mina egna tankar kring skolan går just i dom banorna, gymnasiet har skrämt bort mig inför kommande kanske behövliga år i skolan, för att tiden man upplevde, speciellt under sista året var allt annat än kul, skolmässigt alltså. Alla evenemang, fester, firande etc var ju helt fantastiskt, men det är nånting annat.
Efter studentdagen, som nog är den bästa dagen jag fått uppleva i mitt liv hittills, så kom dock en smygande rädsla och otrygghetskänslor. Jag kände absolut 0 tillhörighet till någonting, det var som att stå naken inför en stor skrämmande värld, helt oförmögen att veta vart man ens skulle börja för att kunna bygga upp ett något sånär bra liv efter skolan, som trots allt är det som tagit upp hela ens vardag i 12 års tid.
Visst alla mina papper och ansökningar var då redan inskickade till min au pair organisation hemma i Sverige, om att jag ville åka till Nya Zeeland för att jobba. Men inget var klart, jag hade ingen värdfamilj och allt kring min resa var bara ett stort grått moln av förvirring och ovisshet. Skulle jag kommer iväg till hösten för att kunna jobba? Finns det någon värdfamilj därute som ens vill ha mig, jag har ju ingen erfarenhet av barn, iallafall inte något som ser bra ut på papper..?!
Allt var ännu en gång stressande och ångestfyllt, det enda jag behövde var att en endaste liten familj behövde bli intresserade av mig för att kunna lyckas. Jag behövde i princip en stor fet skopa av tur och timing. Att familjer som är intresserade av en sån som mig, söker au pair under perioden jag vill åka.
Sen spenderade jag i princip hela min sommar till att jobba på Attendo. Jag har knappt nått minne av en aktivitet som jag kunde göra när jag var ledig, för jag jobbade så mycket. Men det var bra, jag behövde nått att sysselsätta mig med om dagarna och jag älskade att spendera min tid med alla fantastiska gubbar och tanter som jag träffade på. Ett jobb inom äldreomsorgen får en verkligen att känna att man gör något bra, och det känns underbart att få ta hand om människor som jobbat och slitit hela sitt liv. Det är en ära att få ge något tillbaks till alla dom.
Under sommaren fick jag sen lyckligtvis beskedet att en familj var intresserad av mig, så vi pratade, mailade och skypade med varandra under en längre tid, och ja resten vet alla om. Nu sitter jag i skrivandes stund i deras kök och har bott här i 5 månader, den bästa tiden i mitt liv hittills.
Jag behövde timing för att kunna åka iväg och timing var vad jag fick. Ibland så måste man dock kämpa lite extra för att få till saker som man vill, men i slutändan så blir det alltid värt det, något jag äntligen insett. Allt jobb i skolan gjorde så att jag fick mitt slutbetyg så jag kunde åka hit. Jobb och slit på Attendo gav mig pengar så att jag kan utforska allt jag vill här. Och jag själv har nog gett mig det bästa man nånsin kan ge sig själv, ett nytt perspektiv på saker och ting och en jävla massa livsglädje som jag aldrig nånsin känt förr, allt tack vare mitt beslut att flytta hit.
5 månader på andra sidan jorden har gett mig så mycket mer än vad jag nånsin trodde var möjligt. Idag kan jag säga att jag är stolt över den jag har blivit och att jag har hittat tillbaks till den person jag letat efter i ett antal år nu. Innan jag åkte hit kunde jag inte säga detsamma om mig själv, för jag mådde dåligt angående många olika anledningar, kanske speciellt över hur jag behandlade folk i min närhet. Jag tog ut all ångest och stress som alla år i skolan gett mig, på allt och alla runt omkring mig och det enda jag kände var att jag ville och behövde ha förändring, för att jag ens skulle ha en chans att kunna fortsätta framåt.
Jag tror starkt på ordet förändring och att man kan förändra allt möjligt med sitt liv och hos sig själv, bara man vill. För vissa sker den förändringen den 1a januari varje år, man kan skriva ett helt nytt kapitel för sig själv, för man får en ny start för att det är ett nytt år. Men jag har ju aldrig varit som alla andra, så jag behövde uppenbarligen en fet klackspark i baken, dvs en flytt flera tusen mil bort från allt och alla, för att faktiskt kunna göra något åt saken.
Det bästa av allt som den här resan (som verkligen inte är slut än) dock har gett mig, är en tacksamhet och lycka till det liv jag har och alla helt fantastiska och underbara människor i det. För när dagen sen kommer och jag måste återvända hem, så vet jag att jag inte behöver vara rädd för vad framtiden efter året i Nya Zeeland kommer visa, för jag har allt jag behöver i Västerås. Haha jag ska vara ärlig och säga att jag inte alltid är ett fan av min hemstad, vilket många som känner mig vet om, men nog blir det tusen gånger lättare att återvända hem, med vetskapen om alla de guldklimpar till vänner och familj som jag har fått turen att dela mitt liv med. Ni vet vilka ni är, så snälla ge er själva en stor gosig kram och inse hur grymma ni är och vad ni betyder.
Kort och gott, jag behövde fly för att kunna hitta en väg hem, känns skönt att det är mer än okej att kunna göra så. Det är aldrig försent att påbörja en förändring och det är alltid tillåtet att be om hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar